Pinocchio chi altri

Il film più bello per natale

fata.jpg

Tittolo Pinocchio

Inteppreti cecacrini Roberto begnini

distribuzione Cineplax

voto capolavoro

Pinocchio anche per una ragione lavorativa da insegnate d’italiano é uno dei mieie testi preferiti e quello che Matteo Garrone ci ha regalato é un film che é talemnte bello e talmente ricco anche se alcune parti vengono tagliate in maniera molto brutale perché troppo ricche d”azione” e decide sopratutto di utilizzare per leggere il capolavoro di Carlo Collodi con il suo stile e lo si vede sopratiutto per come utilizza il montaggio di Marco Spoletini che ci fa spaziare per borghi coline e campagne di un Italia antica e contadina dove un pover uomo che sta cercando di trovare quello che resta in una crosta di formaggio Geppetto interpretato da Roberto Begnini. La fotografia con una serie di colori forti che sono rivisti con uan forma di seppia da Nicolai Brüel la cui fotografia é stupenda. Il ruolo di Gepepetto ha due caratteristiche la pazzia che lo porta a farsi un bambino é il bisogno d’amore. Il personaggio veramente magico e chi fornisce il pezzo di legno niente poco di meno che mastro chiglie aliaz Paolo Graziosi uno dei migliori attori italaini di sempre. Il Pinocchio é quello classico con l'elegante vestito di rosso e vediamo come oltre a recitare il giovane Federico Ielapi sia Pinocchio curioso birichino e di buon cuore ma molto troppo impulsivo sopratutto all’inizio e nel rapportarsi con il grillo parlante interpretato da Davide marotta- la favola procede come sempre in Garrone con un ‘attenzione per ogni particolare che non é mai minimo e con i personaggi a volte comici e benevoli come la lumaca Maria Pia Timo oppure duri e cattivo come l’insegnate interpretato da maschera di commedia dell’arte da Enzo Vetrano forse contro le . Oltre a questo abbiamo i personaggi magici dall’allucinato mangiafuoco un ruolo bellisismo quasi shaspelariano ma anche di cuore di Gigi Proieti e la fatina magica prima l’amica intepretata con naturalezza da Alida Baldari Calabria per poi avere un ruolo di un eleganza e di un allegoria stupenda da parte di Marine Vacth  uan suer modella francese. Si vede coem più che da madre li fa da nutrice introducendo l’arte e la bellezza nelal vita di Pinocchio che viene quando c’é la famosa metamorfosi é da asino viene portato a esibirsi in un circo. Più ancora che tutte le problematiche del chiucchino Pinocchio solo l'interpretazione di Massimiliano Gallo é stupenda nella sua durezza. Il vero cattivo é senza dubbio l’omino del butto interpretato da Nicola Scardia un veterano che presenta la banalità del male. La scena del carro con i monelli tra i quali Lucciniolo un misurato Alessio Di Domenicantonio é quasi spettrale. Purtroppo Rocco pappaleo e troppo incolore unica nota storta in un gatto troppo comico e offuscato dalla provadel gatto Massimo Checcarini si tratat diu un ruolo unico bellissimo stupendo e alla fine abbiamo ua scena madre. Un vero capolavoro

Robert Fogelberg Rota

Share

Storslagen kostym film

En Barry Lyndon för HTBQ rörelses

valeria.jpg

Titel Porträtt av en kvinnan i barnd

Regi Cécile Sciamma

Medverkande Noèmi Marienat Adéle Haenel Valeria Golino

Betyg mästerverk

Få filmer jut med undantag av Stanley Kubrick ”berry Lyndon ”har man skpat en film som har haft sådan kraft och har varit så precis i att återskapar 1700 talet och bland dem finns onekligen den nya mästerverk av Cécile Sciamma som lyckas att presentera två kvinnor problem och dem svåra förhållande i ett kvinnlig värld. Med undantag av en scen med några stycken sjömännen och i slute scenerna när Marianne har sitt salong det är mest frågan om en tätt relation mellan olika kvinnliga gestalter . I centrum av historia finne an målarinnan Marianne mycket bra spelade ab Noèmi Marienat som visar tydliga tecken för att inte kunna komma bra i den tiden mäns dominerade samhället att vara otroligt rebellisk och målmedvetande som i Bretagne skall måla dem Héloise spelade av Adéle Haenel en vild skönhet som kommer från en kloster och har redan gett många problem till andra målaren. Det är kvinnan mor den milanesiska grevinnan spelade av Valeria Golino en mycket duktig och raffinerade italiensk skådespelerska som vi få dottern gift i Milano. Marianne skall försöka att vara till mötes gående med henne och inte minst vara öppet sympatisk och komma närmare Heloise. Den foto som presenteras av Calire mathom visar tydligt en bild av 1700 talet som är blöt mörk ganska primitiv och hemligt och man märker hur den samarbete med den klippningen av Julien Lacheray som visar bilder som ibland scener som är fulla av händelserna och kontemplativa tagningar när den romantiska historia mellan Héloise och Marianne träder fram med hjälp av den vilda naturen den icke tämda Atlanten kusen vid Bretagne och i den relation med den ursprung folket dem olika backanaler av kvinnor som presteras av Sophie den till synes tama tjänsteflickan som spelas av Luana Bajrami. Det är en roll som öppnar för en annan tolkning av ett film som verkar mera på ett spännande fast lugn sätt visa en bild av 1700-talet som är inte den som vi har som den mest vanliga men snarare en bild av det som finns bakom dem pampiga salonger i dolda kammaren. Det finns några höjdpunkter som dem nacka scener och den av måleri som gör den film till en av dem mest sevärda 1700-talet filmer någonsin.

Robert Fogelberg Rota



Share

Den ultimata Jul filmen

En film som visar hur pass duktig är Emilia Clark med den komiska

emilia.png

Titel last Chrismans

Regi Paul Feig

Medverkande Emilia Clark Emma thomson

Svensk distribution SF

Betyg A

Få skådespelerskor är idag lika uppskakade med allt rätt som Emilia Clark vars död har vart en av dem tyngsta i hela Games of  Throndes. I ”Last Chrisman” visar hon ett stor Carisma medvetenhet i en av dem bästa julfilmer någonsin. det är en minnesvärd roll den som hon gör av Kate som vi möter när hon i början är en liten flicka som sjunger i ett serbisk ortodox kyrkan men snart kommer hela filmen att flyttas i en av dem staden som ger oss bättre känslan av jul i vårt europeiska självmedveten London i vilken dem olika euroepiska traditioner möts med den amerikanska. Den fotografi som presenteras av John Schwartzman… visar det mest utsöka som dagens foto kan ge oss och med vackert ljussättning i den a mörka värld vem vi har den bästa och mest framgång rika klippningen av Brent White. Katerina eller Kate som älskar George Michael är en super begåvad och intelligent tjej som tyvärr kan inte lyckas att få den upprättelsen som hon borde ha fått på grund en serie av komplext  som drabbar även hennes syster som är lesbisk Marta  spelade mycket  bra av Lydia Leonardoch visar inte det. Modern Petra och emma Thompson visar hela hennes komiska talang är extremt sympatisk men kvävande precis som den andra modern kinesiska hon kallade sansa som har en affär som säljer jul prylar. Det är just aktion tigrinnan Michelle Yeoh från många Hollywood och Hong Kong /Kinesiska filmer som ger som alltid en varmt vacker och rolig roll och Kate lyckas även att spela Cupido med den tyske. Michelle Yeoh  gör en kommedi roll emd grace och behag …. Vad som börjar bli  att mer och mer rolig i filmen och att lyfta den är den relation med Tomi vars gestalt Henry Golding gör hans livs roll  en ung excentrisk mön som skulle kunna verkar sonen till Santa. Han är i den svåra och under några stunder även dramatiska livet av Kate och få henne att bli mer och mer medvetande. Visligen kommer aKte aldrig att ge upp hennes drömmar att bli en sångerska att kunna arbeta i denna fällt med att hjälpa uteliggaren att få lite värme och att återta den svåra realtion som hon hade med dem andra kvinnor i familjen modern och syster. Det är en kärlek film med eftertanke gjord på et utmärk konstnärlig sätt som till slut visar även ett inlägg i dagens samhällena debatt med att säga att det som är den absolut viktigaste är att gå emot dem främlings fientliga  tendenser visade i Brexit som ses tydligt när en ung dum kille i en av dem få scener skriker mot andra kroater/bosnier. En vackert och fin känslig film som man bör se.

 

Robert Fogelberg Rota

Share

Jag tackar SF för den underbara filmen

En suverän film

contadini.jpg

Titel Hidden life

Regi  Terrence Malick

Medverkande Bruno Graz, Michal Nyquist  August Diehl Valerie Pachner Tobias Moretti

Svensk distribution SF

Betyg Mästerverk

I själva verket man borde inte recensera en Terrence Malick film men bar njuta av den. Forto är päreket och landskap den rytmen som förkommer i naturen och dess vackra sätt har sällan presenteras på ett  sådan bra och utmärk sätt får vårt minnet till dem andra verk av regissören även om det förkommer andra bilder som är dramatiska kanske lika välgjorda men som blir förskräckliga för oss dem Leni Riefenstahl ”Viljan triumf ” som var ett ytterst välgjord hyllning till parti dagar i Numenberg , som ville uppskatta den agrar ideologi av nazismen. Det är början på den men det blir allt värre allt kraftigare och allt brutal som den historia som utvecklas i de vackra alperna men en passion som kommer att bli mycket lik den av Jesus. Det är historia om den österrikiska bonde  en vanlig människa en väl ansedd och trevlig medlem i hans samhället gift med ett vackert  kvinnan som precis som honom är en människan med smutsiga händer av den enkelt anledningen att hon arbetar hård med jorden. Det är en värld den i vilken huvudpersonen bonde Franz Jägerstätter spelade i hans livs stor roll av August Diehl som är nästan pastoral idyllisk och det finns ingenting som verkar ge ett slags klimat av problem för honom och för den unga fru Franziska spelade mycket bra med ett stark inlevelsen av Valerie Pachner förutom modernitet. Franz hade tydligt avsats sig modernitet när han sålde en motorcykel och modernitet är nazismen med sitt hat sin våldsbenägna ideologi som verkar slå mot allt som Franz har om käraste. Det är en av stora förtjänster i filmen är hur nazisterna är presenterade visligen enfaldiga och populistiska människor men inte helt onda som borgmästaren Karl Markovics i den fotografi Jörg Widmer lyckas att vara både modern och lik den som har varit höjdpunkten i den tyska film historia expressionismen. den klippningen som presenteras av Rehman Nizar Ali visar serier av långa tagningar som tillhöter oss att kunna se olika detaljer inte minst i den komplicerade relation som finns mellan Franz och den katolska kyrkan. Om by präst Tobias Moretti försöker att hjälpa Franz och Franziska (det ses mycket tydligt i den scen i vilken han medlar mellan dem andra barnet by och Jägerstätter familjen) det finns trots den mäktiga barocka  arkitektur en känsla av utsatthet mot nazismen som ses tydligt i den roll Bishop Joseph Fliessen som spelas av Michael Nyqvist. Det är en stark roll karismatisk men den säger mycket lite eftersom den kan säga bara lite grand och det känslan som den medger är en av uppgivenhet som konstatera med den av nazisterna och deras kalla borgar. I att början med och Malick som är huvudsakligen en av dem regissörer som arbetar mest med drömmer och symbolik ger den realistiska och vardagliga version av Werner Herzog ”Wojciech” med Frans militär dressyr och den sällskap som han har med en annan av dem personer som nazister vill inte beblandas med den enfaldig och nästan clown artig Valdian spelade av Franz Rogowski. Det är en roll som kontrastera inte bara med nazisterna men även med den av antinazistaren som mjölnaren gestaltad av  Johannes Krisch som käns upphestad Franz men hjälper inte honom till fullo. Det är mycket ti filmen som ör osatt efetrsom dels Franz är en bygg människan men även en människan med ett stark känslan för heder och samvete samt ett stark ärlighet. Detta vra för nazisterna kvalitet som endast bönder fortfarande besikta i den Tyska riket som vra en av dem modernaste länder i världen. Det som är slående är hur alla dem olika auktoreter försöker att övertala och lyckas rent logisk och dialektisk Franz från den psykologen som kommer till borgen Herder mycket väl spelade av Matthias Schoenaerts av som demolera rent logisk till domaren i militär domstol (det verkar osannolike med Franz kommer att tas enda upp till Berlin Luben spelade mycket väl tyvärr i hans sista roll av Bruno Gannz. Det är en lektion i skådespeleri som verkar komma från Dreyers ”Jean D’Arc” men Franz som tittar inte på honom till advokaten Frederich Felman spelade på ett briljant nästan komedi törning av Alexander Fehling mera känd för hans briljanta roller som ger  ett viktigt argument den av överlevande. Filmen har många starka intensiva stunder och bilder som är viktiga . Förutom djur naturen även föremål spelar en roll den oroväxande tåg som gjorde förintelsen möjlighet till militär bilar och inte minst den kanon som finns i fästning som är ett rysk pansarvärn pjäs. Många bra regissörer skulle inte hålla samma uppmärksamhet mot en enstaka föremål och det materialisera hur pass lika diktaturerna är. Det finns ytligare någonting annat och det är den studier om dressering och straff som tar plats i ett ”vanlig” fängelse med ett sadistisk fångvaktaren spelade av Benno Steinegger vilken skulle tyvärr passa bra även i våra demokrati , och i slut verkar vara den enda som är berörd en adels fantastisk film som man måste bara se

Robert Fogelberg Rota

Share

Film Music Live Festival 2019 - Filmfestivalen som verkligen sticker ut



 

På filmfestivalen Film Music Live Festival hyllas filmmusiken, men också kortfilmen.

pubblik.jpg

Festivalen som helhet 8/10

 

HUR DET HELA BÖRJADE

För andra året i rad presenterar företaget The Prod (passande namn) festivalen som kompositören och läraren Daniel Engström tog till Sverige efter att ha sett något liknande under studierna i Los Angeles. Tillsammans med sin kollega och vän Daniel Bergström (Musiker utan gränser mm) och skådespelaren Urban Bergsten genomfördes första festivalen 2018. De lyckades få med sig Filmkören, ledd av Annalena Engström och en orkester med förstklassiga musiker som normalt spelar i några av Sveriges största orkestrar. Men ingen festival utan filmer så 2018 tog filmansvarige Urban Bergsten in filmer som var helt nya men också flera som redan var gjorda. Regissörerna, som flera är up and coming, parades ihop med filmkompositörer som skrev musik som alltså under festivalen framfördes live.

FESTIVALEN 2018

Den framstående filmkompositören och filmproducenten Simon Kölle skänkte tyngd till festivalen genom att dels vara ordförande för juryn, bestående av tunga namn från branschen, och leda hela kvällen som konferencier.

2018 ägde festivalen rum på Kulturama i Stockholm och det inför en fullsatt salong (300 personer). Festivalen blev lite av en snackis men helt tog det inte fart. Men många var de som visade intresse för att utveckla konceptet vidare. Även en sådan gammal Filmkompositörsräv som Thomas Lindahl, som varit med första året i juryn (och hjälpt till med produktionen), ville 2019 vara med och skriva musik. Men inte bara han skiftade en juryroll till att vara med i festivalen då skådespelaren och regissören Marina Nyström (som regissör) fick lusten att göra en film som klarade Bechdeltestet och dessutom få jobba med kompositören Anton Berlin. Dirigenten från 2018, Jonas Dominque, klev även han in i festivalen som kompositör 2019.

Vinnare 2018 var:

Bästa Musik Sofia Hallgren för ”We are Family” med regissör Jannike Grut
Bästa Film Josua Enblom för ”Steps of Loss” med kompositör Maria Lithell Flyg
Vinnare av Juryns Specialpris Michael Andersson för ”Wake up Call” med regissör Andreas Grant

 

FESTIVALEN TAR FORM

Efter det framgångsrika första året satsade The Prod och den produktionsgrupp man skapat helt klart på en större och bättre tillställning.

STIM ville vara inblandade och en bunt etablerade filmkompositörer anslöt sig till festivalen 2019. Den ideella organisationen MusiF (Musik i Film) fortsatte sitt engagemang som de inlett 2018 och så även många fler. Inte minst den nya samarbetspartnern Kungliga Musikhögskolan (KMH).

Simon Kölle samlade en ny jury med endast två personer som var med 2018 och han axlade återigen rollen som konferencier. Detta gjorde Simon alldeles lysande. Det blir en extra trovärdighet med en sådan frontman som håller ihop det hela proffsigt. Faktum är att jag höjer betyget på festivalen lite extra på grund av Simon och även orkesterns skicklighet. För den som inte känner till Simon så är han en av nordens mest etablerade filmkompositörer men han är också filmproducent med flera långfilmer på sitt CV.

Kungasalen på KMH tog in en publik på 500 personer och någon berättade för mig att redan efter några dagar var alla biljetterna slut. Det hela var gratis då KMH har sådan policy, men det råder ingen tvekan om att det här konceptet är något jag och garanterat många andra skulle betala för.

JURYN

Juryn nu i år bestod av juryordförande (Simon Kölle).

Film och serieregissören Richard Jarnhed (Svartsjön, First Responders, Re: volt) som var med för andra året.

Professorn Joakim Tillman som har de populära filmmusikkurserna på Stockholms Universitet. Han var med för andra året i rad.

Filmproducenten Filip Hammarström (Jordskott, Dröm).

Fil. Doktor Tove Thorslund som jobbar på SFI och driver Nordic Women in Film.

Lektor David Thyrén som jobbar på KMH.

Producent och programansvarig Ditte Feuk som jobbar på SVT.

 

RECENSION AV FILMERNA OCH FESTIVALEN 2019

Det dröjde lite innan det hela drog igång, men det strömmande in förväntansfulla åskådare och stämningen var på topp. Nu skulle en, för Sverige, unik upplevelse äga rum. Det kände nog de flesta.

Efter en lite lång men charmig inledning av dirigenten Per Engström och att Simon Kölle presenterat och tackat sponsorer och samarbetspartners så drog festivalen igång på riktigt. KMH:s Kungasalen är en lokal med väldigt bra akustik. I årets startfält fanns som sagt flera etablerade namn men också nykomlingar. Stämningen fortsatt på topp. Duken filmerna visades på var väldigt bra och stor men ljudet från vissa filmer (främst dialog) lät lite ihåligt på sina ställen, men ljudet från orkestern lät bra.

Precis som förra året tävlades det om tre priser och Juryn, lovade Simon, skulle presenteras senare under kvällen.

Att vara en Tant

Först ut var en film av en regissör vid namn Kim Nehzaty och kompositör Oscar Collin. Ingen av dessa killar kände jag till på förhand och jag hade svårt att hitta speciellt mycket information om dem. Inte ens festivalens hemsida skrev något om de två. Filmen hette ”Att vara en Tant”. Det hela visade sig vara en ganska märklig komedi där det var väldigt mycket musik som inte var orkester. Hur en sådan film ens kan kvalificera sig till festivalen med tanke på det vet jag inte. Det fanns en del småroliga element i filmen och det lät inte som att Collin är på något sätt obegåvad men filmen och musiken limmade inte alls ihop och det blev platt fall. Jag vill nog gå så långt som att säga att den här filmen aldrig borde varit med då den inte alls passade festivalen.

Snärjd

Festivalen skyndade vidare till film nummer 2 som hette ”Snärjd”. Regissören Björn Engström känner jag till sedan tidigare då han är en duktig klippare och har jobbat länge. Hans film Tangent Room har jag också hört talas om. Kompositör för filmens musik var Stellan Sagvik som är teatermusiker, multiinstrumentalist och tonsättare. Han har komponerat för olika sceniska sammanhang såsom musikdrama, opera, film samt kammar- och orkestermusik. Han har en bakgrund inom Världsmusik.

Filmen ”Snärjd” kändes lovande i sin enkelhet och höll ihop rätt bra som film. Det här var lite mer som jag förväntade mig och påminde mer om filmerna 2018. Det var tyvärr inget som riktigt stack ut med filmen och musiken men den kändes intelligent och genomtänkt. Proffsig. Dessutom var det bra skådespelare med i filmen även om det i början kändes lite som styltig dialog. Att göra musik till filmen var nog ingen lätt uppgift då den påminde lite om något existentiellt drama, men då det är i kortfilmsformat får man som publik aldrig riktigt möjlighet att landa. Historien behövde nästan ett längre format för den här filmen och därför blir betyget på filmen ganska svalt.

Solen är 5500 grader

”Solen är 5500 Grader” hette film nummer 3 och nu hade publiken mer att jämföra med. Det var en film om utanförskap sett ur en 8-årings ögon. 8-åringen var en duktig skådespelare och dessutom spelade hon större delen av filmen mot den skicklige skådespelaren David Nzinga som vi sett i många filmer och TV-serier de senaste åren. Bland annat gjorde David en bra insats i ”Svartsjön” och ”Måste Gitt”.

Regissören Engeli Broberg är en regissör som tydligen har en bakgrund inom dans och dokumentärfilm framförallt. Hon hyllas som ett hett namn bland unga kvinnliga regissörer och har fått stöd av Women Make Movies av SFI och Sundance. Engeli jobbade med en film som satt ihop och där hon ömsint regisserat skådespelarna till trovärdiga insatser. Hennes samspel med kompositören Jakob Lindhagen, som pluggar på Mastersprogrammet i Filmkomposition på KMH och STDH, var bra. Det skulle visa sig senare att filmen tilldelades Juryns specialpris just för samarbetet. Jag frågade juryn om motivationen och den var lite luddig, vilket Simon Kölle förklarade hade att göra med att tiden rann ut (något de gärna får förbättra till nästa år), men det jag fick fram var just samarbetet och det finstilta. Jag tyckte filmen var den bästa av de tre dittills. Jag blev sugen på ett längre format av dessa två. Lovande.

Efter film 3 så presenterade Simon Kölles  juryn och det var verkligen en högklassig sådan. Roligt att de ställer upp och skänker trovärdighet till sammanhanget. Hatten av.

Avsked

Film 4 hette ”Avsked” och regissören Jakob Mohlin hittade jag absolut ingen information om.

Kompositören Helena Martinsson Tillberg kommer från konstmusiken och har varit verksam sedan 1994. Det här var första gången hon skrev musik till film. Filmen, en sorts drama, med övernaturliga inslag handlade inte helt förvånande om ett sorts avsked. Helena beskrev innan hur hon hade skrivit musiken och det rådde ingen tvekan om att ambitionen var hög. Jag tyckte musiken fungerade betydligt bättre än filmen som var lite märklig. Musiken var kanske lite okänslig ibland hur den kom in och lämnade en scen men för att vara första gången Helena skriver för film så tycker jag hon gjorde ett stabilt jobb.

Greetings

Film nr 5 bar namnet ”Greetings” och det här var en märklig men charmig historia. Det var nämligen den erkände regissören Mikadelica Gustafsson som gjort den i samband med en musikvideoinspelning för 18 år sedan! Filmen uppskattades av många, trots sin kassa kvalité, och jag måste nog också instämma med att det här fanns en del riktigt kul inslag. Bäst var den Alien som var med. En absurd historia där vi såg skådisar och även regissörer som senare skulle bli några av våra största. Men skådespeleriet var ändå rätt stelt och tyvärr höll inte filmen och musiken helt ihop. Men kompositören Javad Safari, som för mig var okänd, gjorde ett bra jobb tycker jag och fångade absurdismen i lagom hög grad. Han hade kunnat släppa tyglarna mer tycker jag och verkligen vågat löpa linan ut men det här var ett bra försök.

Vår

Den sjätte filmen och nästsista innan paus hette ”Vår” och regisserades av Matilda Savér och musiken komponerades av Magnus Jarlbro som var en av festivalens tyngre namn.

Matilda är en ung, blott 20 år, regissör och manusförfattare som här gjort en fin film om en dotter och en far. Både pappan och dottern var trovärdiga och riktigt bra! Tyvärr var filmen lite för dialogtung för sitt eget bästa men annars fungerade den väl.

Jag tycker musiken var väldigt vacker, kom in snyggt och jobbade både subtilt men också som ett förstärkande av narrativet. Magnus Jarlbro är en mästare och här jobbade han både tematiskt och ömsint. Magnus kan jag tycka borde fått Juryns specialpris eller bästa musik, men han fick helt klart konkurrens senare under kvällen.  Han har gjort musik till mer än 40 film/Tv-projekt. Bland annat ”Svinalängorna”, ”En Soap” och ”Hundhotellet”. Han har en bakgrund inom rock och jazz. Jag minns hans musik på förra årets festival och där kom han inte riktigt till sin rätt även om musiken även då var av hög klass.

Heading North

Den sista filmen innan paus, festivalens sjunde, var en film jag verkligen sett fram emot att se. Det var en del ur en dokumentärfilm vid namn ”Heading North” om en man som åker hundsläde från Östersund till Treriksröset. Filmens regissör Niklas Allestig som kunde inte närvara på festivalen. Det är en stark regi som passar bra med .musik på ett utmärk sätt.

Oscar Fogelström har en bakgrund som musikproducent där han gjort musik till bland annat Melodifestivalen, men han har i två decennier samarbetat med både svenska och utländska regissörer. Bland annat har en gjort musiken till Lasse Hallströms film Hypnotisören och Aurora. Han har även gjort massvis med reklamfilm. Oscar var nog troligen lite av en favorittippad kompositör inför festivalen men här hade han uppenbarligen uppförsbacke. Jag har många gånger lyssnat på hans fantastiska score till filmen Aurora och uppskattat hans känsla för klanger. I den här lite intetsägande dokumentären så försökte Oscar lite för mycket att lyfta filmen till höjder den inte besatt. Han verkligen ville göra den till en Hollywood-dokumentär och det skar sig tyvärr mot det vi såg. Dessutom var ljudet från filmen alldeles hemskt vilket inte gjorde Oscars vackra och pampiga musik rättvisa. Ingen tvekan om att Oscars musik var bra, men filmmusik innebär ju samspel och i viss mån underkastelse inför själva filmen. Oscar körde sitt eget race och det blev för mycket av det goda. Åh vad jag hoppas Oscar återkommer nästa år på festivalen och att han då paras ihop med en regissör som är närvarande.

Efter en paus fortsatte festivalen som nu hade börjat bli varm i kläderna. Allting löpte på fint och både orkestern och kören hade visat klass. Kören var ibland lite ojämn på sina ställen och stod och gjorde något med telefoner men ibland glimmade de till och skänkte något vackert över filmerna. Kören framförde faktiskt också egna stycken och de andades charm och sångglädje.

Irrbloss

Film 8 flög nog absolut lite under radarn senare då alla andra övriga filmer var några av festivalens starkare.

Regissören John Persson hade skapat en film vid namn ”Irrbloss” och musiken stod Adam Bejstam för.

Adam verkar inte vara en speciellt erfaren filmkompositör men med musiken till filmen lyckades han alldeles utmärkt! Det fanns en stringens och en känsla för klang som imponerade. Samspelet fanns också där även om John Perssons film inte riktigt nådde upp till Adams musik.

John nämns inte ens bland regissörer på festivalens hemsida och föreföll närmast som mystisk då jag inte fann något om honom. Festivalen har lite att jobba på när det kommer till sin hemsida och information. Jag hittade exempelvis inget program, fick inget pressutskick med information om alla detaljer och det där är verkligen något att ta tag i. Men det är en detalj i det stora hela för festivalen vilar på en härlig kärleksförklaring till musiken och filmen. Adam gjorde vad han kunde och jag hade faktiskt inte blivit förvånad om han vunnit ett pris. I alla fall vid det laget för som sagt efter denna film kom de starkaste på hela festivalen.

Vägen

Film nr 9 hette ”Vägen” och regisserade av den något enigmatiske regissören och teknikuthyraren Ove Valeskog.

Ove är mannen bakom 2019 års märkligaste biofilm ”Mareld”. Mareld var gjord med stor kärlek och hade en närmast Blair Witch Project-form men det räckte inte utan det skulle också vara en film som var meta och blanda mockumentär med skräckfilm. Det var minst ett element för mycket med ”Mareld” men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det finns talang där och att det med lite mer tyglar på Ove skulle kunna bli något riktigt bra! I Mareld gjorde Ove själv en skådespelarinsats och gjorde även musiken, producerade, skrev manus, klippte (ihop med Bernhard Lebourne) och regisserade.

I filmen ”Vägen” gjorde Ove inte musiken men i övrigt var det väldigt mycket Ove. Han skådespelade även i ”Vägen” men grejen är den att han faktiskt inte alls är en dålig skådespelare, ja han är en motsägelsernas man och så även hans filmer.

Musiken till ”Vägen” skrevs av Katarina Leyman som kommer från den klassiska musikvärlden och spelas över hela världen i olika konserthus. En minst sagt spännande kombination och ett stort steg i rätt riktning. Katarina hade det dock inte helt enkelt då berättandet hade en del luckor.

Skådespelaren Victor von Schirach gjorde en bejublad insats och han stack verkligen ut. De andra skådespelarna var inte alls dåliga men de var så stereotypa att det blev lite märkligt och man fokuserar därmed mer på klyschor och logiska luckor än det som faktiskt var bra.

Filmen hade några av festivalens absolut roligaste scener, som när handbromsen glöms bort och en bil rullar iväg. Det fanns en genuin tajming i det, men sen slarvades det bort filmiskt då en kista skulle åkt ut ur bilen och in i en sjö. Eller hela bilen kanske åkte i vattnet? Oklart.

Rollerna Janne och Olle, som skulle begrava sin far, hade blivit av med sin bil och kistan lyckades de rädda. De råkade på ett hippiekollektiv i skogen och den sexige och stereotypt frigjorde Mervi (spelad av Hanna Oldenburg) tände till på Janne (Victor von Schirach). Det som sen hände var minst sagt lite märkligt och Ove Valeskogs egna hippieroll Terno tog upp en gura och lirade musik på en sorts hippiefest. Märkligt men på något sätt charmigt. Jag vet att filmens dramaturgi var ojämn (trots sin enkelhet) och att det fanns några banala missar samt stereotypa karaktärer men trots det så gillade jag filmen!

Musiken var helt klart i samma klass som Magnus Jarlbro och Adam Bejstams, men jag tvivlade verkligen på att den här filmen skulle kunna vinna något pris. Kreativ var i alla fall filmen och Katarina är en minst sagt talangfull kompositör. Jag skulle vilja se henne ta sig an en film i ett längre format där hon får breda ut sig lite mer.

Hårga

Film 10 var filmen som skulle visa sig vinna priset för bästa film. ”Hårga” hette filmen och den var skapad av det unge stjärnskottet André Löwenbrååt.

André är väldigt van vid kortfilmsformatet efter att ha gjort ett flertal till festivaler och han har hundratusentals visningar på Youtube. Enligt informationen på festivalens hemsida har han gjort över hundra produktioner. Detta i en ung ålder.

Kompositören Jonas Dominque var Dirigent på festivalen 2018 och hans bakgrund är primärt inom den klassiska världen. Han är son till Monica Dominique och som dirigent har han jobbat med alla Sveriges största orkestrar.

Filmen ”Hårga” handlade om en relation mellan två kvinnor men också en relation till tro och till Jehovas Vittnen. Hårga är ju dessutom namnet på en socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland där den så kallade ”Hårgalåten” gjort platsen världskänd. Hårgalåten är en sägen om hur ungdomar dansade till döds en midsommarafton då självaste Hin Håle spelade musiken i skepnad av en speleman med bockfot. Sägnen har lett till en mängd andra myter och filmen ”Midsommar”, en skräckfilm som blev väldigt uppmärksammad när den kom i somras.


Jonas samspel med Adam och hur de båda på ett vackert sätt hela tiden satte filmen i centrum var helt klart ett vinnande koncept. Jag håller med juryn om att det här var den film som fungerade allra bäst på festivalen och i det här formatet. Det sades att Jonas varit med under inspelningen och om det stämmer så kan det varit en av nycklarna till framgången. Jag tycker filmen också kunde vunnit för bästa musik, den gjorde väldigt mycket för filmen och de kompletterade varandra utmärkt. Dessutom var den filmmusik som vann för bästa musik riktigt medryckande och extremt passande även den så det var ingen skandal alls att Hårga ”bara” vann bästa film.

 Jonas jobbade med tematik, hans musik var följsam, berättade inte för mycket och var dessutom väldigt vacker. Det här var ett ambitiöst verk och det skulle även film 11 visa sig vara.

Hjärterummet

Film 11 var ”Hjärterummet” och det här var regissören Marina  Nyströms film gjord med Bechdeltestet i bakhuvudet.

Filmen handlar om en kvinna som är olycklig på självaste nyårsafton och sitter själv med dåliga tankar. Hon fångas dock av en bild på sin mormor eller farmor som börjar tala till henne. Hon far sedan in i fantasins värld, tillbaka genom historien och träffar (på samma gång) alla sin släkts kvinnor som med olika epokers kostymer på sig uppmanar henne att leva ut och stärker henne. Den väldigt stjärnspäckade casten av starka kvinnor är bara i sig imponerande. Marinas väldiga känslighet i hur hon jobbar som regissör (och skådespelare när hon är det) imponerar. Jag tror Marina kan vara vår nästa stjärnregissör. Hennes debutfilm ”Kungen av Atlantis” må ha haft sina problem i redigeringen och var relativt låg budget men även där fanns det något ömsint och vackert i det finstilta i regin. Det som kallas personregi är något Marina onekligen jobbat på.

Kompositören Anton Berlin vann priset för bästa musik för sin musik till Hjärterummet och det är också ett pris jag tycker ska gå till Marina. Det är helt enkelt deras samarbete som fungerade. Anton lyckades fånga publiken rejält med sin musik. Det fanns mycket i musiken som man kände igen från Hollywoodkompositörer men det gjorde ingenting att det rörde sig om hälsningar till mästare som Danny Elfman.

Anton och Marina lyckades med filmen. Den fick många att få gåshud (i alla fall mig) i publiken och det fanns något hemskt befriande med filmen. Hatten av för filmen och inte minst musiken.

Hopp

Sista filmen för kvällen var filmen ”Hopp” av Sofia Brattvall. Årets lite diffusa tema för festivalen var ”hopp” och den här filmen lyckades verkligen ringa in det ämnet (mer än bara namnet).

På hemsidan beskrev Sofia att över 20 personer varit med och skapat bidraget. Hon menar också att årets tema och temat på hennes film ligger väldigt rätt i tiden. Det går inte att förneka.

Filmens kompositör Thomas Lindahl är en av kvällens mest välkända och välrenommerade. Han har hållit på med musik till scenen, TV och film sedan 1970-talet. Bland annat har han gjort musik till flera kända Tv-produktioner och julkalendrar. Thomas lyckas väl med musiken och han är verkligen ett proffs ut i fingerspetsarna. Det är glädjande att han och några av de andra erfarna kompositörerna på festivalen skänker sin tid och energi till dessa kortfilmer. Jag har svårt att se det i många andra länder utanför norden.

”Hopp” inger faktiskt hopp och den här filmen blir nästan som ett sorts kommentar till ”Hjärterummet”, men då den sistnämnda ger en sådan energikick blir ”Hopp” lite tung. Frågan är om inte ”Hjärterummet” är en film som är väldigt svårt att följa efter?

VINNARE

Vinnarna 2019 var:

Bästa Musik Anton Berlin för Hjärterummet med regissör Marina  Nyström

Bästa Film André Löwenbrååt för Hårga med kompositör Jonas Dominque

Juryns Specialpris till Solen är 5500 grader av regissör och Engeli Broberg och kompositör Jakob Lindhagen (de delar på priset)

 

HATTEN AV

Hatten av för festivalen och initiativet. Jag hoppas det hela fortsätter och utvecklas. Det är en jättefin festival som verkligen har den orkestrala musiken och kortfilmen i centrum.

Robert Fogelberg Rota

 

 

Share