Den alla bäst konserten jag har någonsin sätt

Det finns ett skrin som innehåller många skatter i Stockholm central med den vackraste skulptur med Bengt Fogelberg nordiska Gudar som finns i hela riket dvs Carl Miles ”Orpheus i underjorden” och vid den igår den 5 april 2023 har Camera Salzburg med ledningen av Giovanni Guzzo presenterat en av dem bästa konserten som jag har någonsin skådat. Varje not redan ifrån början med den venezuelansk födda virtuos kommer klart tydligt och i denna första stycken symfoni nr 29 vi får hela den musikaliska historia för oss med först en Allegro Modertao som visar dels kraften men även luriga tematiken och en Coda som är nästan dansade och spräckfulla. Precis som Michelangelo Buonarotti gjord med den antika skulpturerna Wolgfard Amadeus Mozart gör den större och bättre med mera kraft och säkerhet tar den tid till sitt yttersta. Den tvp sista staser en trio och en Allegretto con Spirito spränger ut blir så tidstypiska men även så tidlösa och mytiska men även fulla av ett slags lugn som döljer den mörka skugga av en person som dog så tudigt  Den andra stycken som presentera är Joseph Haydn ”Cellokonsert nr 2 Hod Vib i vilken det är den erfarna Julia Hagen som presentera en stycket i vilken dem musikaliska är ofta väldigt försummande. Med anklagelse av folklighet populism och för allt del även kopierade var Haydn en foga omtyckte under hans tid av många särskild dem mer radikala och hans framgång bland annat med många brittiska och svenska order blev hans framgång raka motsatsen till den av Mozart eftersom han nåde dem på äldre dagar. Hans musik är väldigt beroende av sin tid med en stil den patetiska som råddes med sentimentala klanger. En lyftes delvis ut men även den klassiska som re visiteras med ironiska ofta snabba toner några pizzicato. Hagn är säkert magistelisk och den musik kommer bokstavligen mellan märg och ben från alla dem olika gravyrer. Eftr en paus i vilken man upptäcker att dem detaljer mest i portanan till scen platser och man börjar med ett väl strukturerade stycken den av Anton Bruckner en Winner scen romantiker och av Adagio Andnate ur Ståkviken i F-dur en välstrukturerade majestätisk stycken som verkar ha en arkitektonisk kraft. Snare har vi den underbara Divertimento i D-dur Kv 136 som är både den mest tidstypiska men även den mest innovativa hur den tysk österrikiska geni lyckades att omvandla dessa genrer inne ifrån. En oförglömlig afton

Robert Fogelberg Rota