Filmbasen

View Original

Film , teatern och kvicket

 

 

Komedier som den här jag vill se fler av

Titel: Love and Friendship

Regi: Whit Stillman

Medverkande: Kate Beckinsale, Stephen Fry,Tom Bennett, Morfydd Clark, Jenn Murray,  Chloè Sevigny, Xavier Samuel, Lochlann O'Mearáin, Emma Greewell, Justin Edwards m.fl

Svensk distribution: Nonstop Entertainment

Betyg: A plus

Få filmer som jag sett på sistone har varit så underhållande som ”Love and Friendship”. Ofta har man i de oändliga Jane Austens filmatiseringar presenterat komiken vid sidan om, men här är den eleganta salongsintrigen komisk nästan farsartad.

I centrum av händelserna finns en ung kvinna vacker, stark, självsäker och spännande. Lady Susan Vernon spelas av Kate Beckinsale. Hennes koketteri, det frispråkiga sättet och inte minst det som vi skulle kunna definiera, som hennes intressanta humor gör henne skandallös. I början av filmen ser vi hur hon blir utkastad från ett gods var hon har förvridit huvud på två friare, en av dem var gift. Nu  blir hon tvungen att bo hos sina rika släktningar som bor på det medeltida slottsliknade godset, men extremt bekvämt och elegant. Handlingen utspelas sekel skiftet mellan 1700 och 1800 talet.

Vi ser att filmen är stilistisk uppbyggd liksom en hyllning till Stanley Kubricks mästerverk "Barry Lyndon" men även till andra av mästarens verk. Ackompanjerad av Beethovens musik, men friare och mer avslappnad och mest mer komisk. Det som är ett roligt stilistisk knep är att man försöker behålla bokens struktur med presentation av karaktärerna och ibland några delar av texterna, mest brev, som avslöjar olika hemligheter.

I sin egenskap av änka är hon fri från patriarkatet. Kritiken mot patriarkatet, ses i två manliga huvudpersoner. Hennes bästa väninnas make, den torftiga tyranniska nästan kung Ubu liknande mr Johnson i vars roll Stephen Fry är helt fantastisk, men även den dumma rent av enfaldiga Sir James, som spelas av Tom Bennett, med en blandning av Jerry Lewis bästa komikerstil och en Harlekin. Denna figur är ett bevis på det absurda i detta samhälle, som tillåter sådana personer styra eftersom de är killar. Någonting som en kvinna inte tillåts göra.

Här har vi leken och de intriger som lady Susan använder sig av, att montera det som intresserar henne mest, att dottern skall få det bästa partiet. Just relation mellan Susan, som är en av Kate Beckinsales fantastiska roller, och dottern Frederica är för mig mycket komplett, mångsidig och sevärd, eftersom man aldrig har skådad en så snäll och samtidigt elak mor. Hennes roller har någonting av en action vampyr, som Kate Beckinsale har spelat och gjort henne till en super stjärna en kvinna som slåss mot män på samma sätt som män gör. När hon talar med väninnan är hon alltid väl medveten om att pointera att hon är ung och hennes dotter måste få den bästa uppfostran. Dottern är exakt som modern men lite blekare och snällare, känsligare och mer tillbakadragen. Fast det som är starkt i rollen är att hon redan vet vad hon vill och kan även tänka sig att arbeta som guvernant.  Denna roll som görs av Morfydd Clark som i varje stund är teatralisk utan att vara mossig. Hon är perfekt i rollen från denna romantiska period. Vi får plötsligt veta att hon inte har kunnat trivas bra, eller fått tillräckligt näringsrik kost på den internatskola som hon gick på.

Modern är långt ifrån sympatisk mot dottern. Fast vi märker att trots all rädsla för synden, religion och misär är lady Susan riktigt orolig för dottern och tydligen vill hon bespara henne ett liv med smärta. Det är det stora kännetecknet som skiljer lady Susan från rollfigurer från samma tid och gör henne olik dessa exempelvis markisinnan de Meretuil (jag tänker mest på hur hon har porträtteras i Milos Formans underskattade filmatisering av Choderlos de Laclos "Farligt begär" med titeln "Valmont"). När lady Susan använder sig av sanningen blir det ofta en del av den. Den episod som är den mest dramatisk är den med breven, som låter oss förstå att kvinnorna kämpar mot varandra i detta fall mot lady Lucy, somär i Jenn Murray karikatyr liknande gestaltning är en stereotyp precis som Sir James (Tom Bennett).

Fotot som presenteras av Richard Van Oosterhout försöker inte enbart efterlikna den tidens måleri, men även modern tidnings estetik medan klippningen av Sophie Corra är viktig eftersom den liknar mycket den av Joseph Loselys "Don Giovanni". Man får samma men olika miljöer, gator och trädgårdar.

En roll som placerar denna klassiker närmare oss är onekligen den som gestaltas av Chloè Sevigny, Alicia Johnson en amerikanska som är mer eller mindre flyktning i England och mobbas av sin man. När det gäller männen finns det förutom de, som är mest av allt roliga även en helt meningslös form av objektifiering av männen. Denna är enbart till för att kunna betraktas, som till exempel Reginald DeCourcy roll gestaltad av Xavier Samuel, som är mycket bra i denna tama roll medan Lochlann O'Mearàin, i rollen som lord Manwaring är ännu mer begränsad. Den delen av släktingarna, som presenterar samhälle och dess värderingar, som Catherine DeCourcy Vernon (Emma Greenwell) är mycket bra i sitt förhållande till män, särskilt den intelligenta och sympatiska Vernon i vars roll Justin Edwards är mycket bra.

Det sätt på vilket Whit Stillman har regisserat är verkligen mycket god regi.

Roberto Fogelberg Rota